Nyhetsbrev 210226

De senaste tolv månaderna har regeringen kommit att möta en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Av detta märktes inget när Ann Linde tog till orda. Som kontrast till regeringens utrikesdeklaration går det därför inom ett par områden att tala om en alternativ riksdagens utrikesdeklaration, skriver Hans Wallmark.

Robert Nozick var en originell och lysande tänkare. Här resonerar Hannes H. Gissurarson kring hans berömda liknelse om erfarenhetsmaskinen och påpekar att något liknande har berättats tidigare, oberoende av Nozick.

Artemi Panarin är en framgångssaga, En sådan man gör tårdrypande filmer om. Men knappast i hemlandet Ryssland. Den unge hockeystjärnan har nämligen begått nationalsynden framför andra – kritiserat den sittande presidenten, skriver Amanda Wollstad.

2020 var inte bara året världen stängde ner och saker inte var som de brukar. Det var också året när ideologiska skiljelinjer kastades över bord – i kritiken mot hanterandet av pandemin. Plötsligt stod Hanif Bali verbalt hand i hand med Peter Wolodarski, konservativa och vänstern krokade arm i sin högljudda unisona kritik mot alla ansvariga och krävde hårdare, fler och snabbare restriktioner på alla plan, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

När den kinesiska staten dömer Zhang Zhan till fyra års fängelse för att hon talat sanning, då säger detta något om hur Kina kommer att uppträda mot andra stater. Det säger oss att vi inte kan vänta oss respekt för sanningen i denna relation. Vi kan däremot vänta oss en konsekvent vilja att dölja fakta och att förvränga fakta, som är besvärande för den totalitära staten, skriver Christian Braw.

“Genom att bortse ifrån den filosofiska och kulturella grundvalen för liberalkonservatismen gör man emellertid denna stor orättvisa. “Kulturlös” är den ingalunda.”